När vi tröttnade på Volbeat blev det en liten tur på området med Linn och hennes syster Julia. Därefter gick jag och Linn till öltältet för att träffa Johan och Ida. Där blev vi kvar ganska länge. På avstånd hörde vi Teddybears och konstaterade att dessa var riktigt tråkiga. Först när det var dags för Babyshambles att börja spela på Vintergatan så lyfte vi på våra arslen.

Spontant så var Babyshambles inte så dåliga som jag fruktat, men långt ifrån bra. Som Linns pappa säger så finns det tre kriterier för att musik ska vara bra.

1. In time
2. In tune
3. With feeling

Tre fjärdedelar av Babyshambles fixar ”in time” och ”in tune” hyfsat bra men Pete Doherty är ju helt ute och cyklar. Han sluddrar och slirar, verkar helt ointresserad, spelar taskigt och sjunger uselt. Visst är låtarna stundtals charmiga, men det är inte svårt att i valfri halvstor stad hitta ett flertal band som är bättre. Det är bara att vända sig till Studiefrämjandet eller något annat studieförbund och be att få en lista över deras band. Bra för att vara ett demoband men uruselt för att vara ett band som är värt en plats på Vintergatan. Som tur är så är det en väldigt liten publik som bevistar spektaklet.

Johan bloggade också lite om sista dagen på Arvikafestivalen. Här är en länk.

Hursomhelst, gårdagens spelning alltså. För mig är kent alltid fantastiskt bra. Ibland kan det kännas som att det är ”en dag på jobbet” för dem, men även i dessa stunder är det riktigt bra. Lägstanivån är otroligt hög hos ”Sveriges största rockband”. Arvikafestivalspelningen börjar på denna lägstanivå, tycker jag. Det är kul att de öppnar med Utan dina andetag och trots att jag inte är så förtjust i nya skivan ”En plats i solen” så tycker jag att det är bra att de lägger fokus på nyare låtar. Dock känns det lite som att det går på rutin och inte riktigt lossnar.

Känslan består fram till mitten av konserten då Idioter vänder allt. Därefter känns det som en total överkörning, precis som en kentkonsert ska vara. Jocke Berg blir mera rörlig, spelar inte gitarr lika mycket och börjar i största allmänhet mera agera som en frontman ska. Den enda invändningen som består även efter Idioter är att Berg mellansnackar alldeles för lite, precis som han gjorde i våras. Det är så tråkigt eftersom mellansnack behövs för att göra kentmaskinen lite mera mänsklig. När han väl pratar (innan M och mellan den och Mannen i den Vita Hatten) så blir tar det klivit från överkörning till underbart. Hade den känslan funnits hela giget så hade det varit en av de bästa konserterna jag någonsin varit på, överhuvudtaget. Nu blir det ”bara” bra, kanske riktigt bra, men inte fantastiskt helunderbart.

Passa även på och läs min vän Johans blogginlägg om gårdagen. Vi verkar tycka ganska lika om kents insatts.

Nedan följer den kompletta låtlistan. De fetmarkerade låtarna är de som jag tyckte var extra bra.

• Utan dina andetag
• Det finns inga ord
• Skisser för sommaren
• Ensam lång väg hem
• LSD, någon?
• Töntarna
• Ensamheten
• Gamla Ullevi
• Idioter
• Ingenting
• Vy från ett luftslott (Punks Jump Up remix)
• Krossa allt
• Dom andra
• 747
• M
• Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Robyn
Jag skulle gärna vilja gilla Robyn. Det vore så praktiskt eftersom hon hajpas så hårt ständigt. Men efter tjugo minuters konsert utan en enda hook (undantaget covern ”Cobra Style”) så känns det bara hopplöst.

Inom kort kommer jag även publicera ett inlägg med en längre recension av kents konsert.

Hittills har jag sett följande:

• Khoma – Var riktigt bra. Ljudet i Apollo-tältet är ju tyvärr inte särskilt bra och allt blir grötigt, men musiken är trevlig.
• Johnossi – Bra, men kanske något överhajpat. Vad är det som gör det här till indie och creddit?
• Juliette Lewis – Juliette är cool som frontare och bjuder på en bra show, men låtarna räcker inte till. Var är refrängerna? När händer det något?

Ikväll är det kent!

Hursomhelst, i dag är det dags för ett nytt gigg med Hurdy Gurdy. Högskolan Dalarna ska inviga ett nytt labb/maskinhall i Borlänge och som en del i det så ska Hurdy Gurdy bjuda på lite flummiga ljud. Jag och Daniel är med som tekniker, precis som i New York och setlisten blir ungefär den samma som då. Den stora nyheten för den här gången är att vi ska genomföra spelningen med surroundljud.

Lokalen lämpar sig egentligen inte alls för detta och mixerbordet som vi använder (Yamaha LS9) har inget som helst stöd för surround, men vi tänkte ändå ge oss på att lösa problemet. Igår riggade vi samt soundcheckade och det verkar faktiskt som att surround-biten kommer att fungera. Jag skriver nog ett nördigare inlägg så småningom som beskriver processen och setupen mer utförligt. Enkelt uttryckt så kör vi ut samtliga istrumentkanaler i mixerbordet via direktutgångar till min laptop. I laptopen går sedan dessa signaler in antingen i Apple Logic eller Ableton Live. Logic används för surround-delay och -reverb som specialeffekter. Live används för att loopa upp delar av musiken och placera i någon av surroundkanalerna. Hittills fungerar allt utom synket mellan bandets datorer och min dator

Ja, det skulle jag vilja påstå. Självklart blir den bra låten en bra låt alldeles oavsett hur mycket eller hur bra prylar jag har att tillgå. Ibland är även en begränsad mängd prylar/teknik av godo eftersom det tvingar mig att tänka på ett annat sätt när jag försöker skriva låtar. Men ofta kan en ny pryl göra att det blir roligare att göra en viss sak vilket i sin tur leder till att inspirationen kommer lättare.

I förra veckan gjorde jag ett sådant inspirerande köp. Mer eller mindre spontant så köpte jag en ”Novation Nocturn”. Det är en liten kontrollyta med beröringskänsliga rattar. Tanken med den är att den ska användas för att styra olika plugins. För mig återfödde den ett gammalt begär efter en synth. En riktigt hårdvarusynth som jag kan skruva filter och liknande på. Just nu är jag mest sugen på en ”Waldorf Blofeld”. Hursomhelst, Nocturn gav mig möjligheten att få lite mer handson-känsla i Logic. Det fick mig att plocka upp ”Ingen framtid för oss” och synthifiera den lite. När kontrollytan anlände så var det bara att koppla in den och börja skruva små filtersvep på (de annars tråkiga) mjukvarusyntharna.

Nano Muffen som jag skrev om i förra blogginlägget gav också inspiration, då givetvis till några skönt distade gitarrslingor. Även dessa är tänkta till ”Ingen framtid för oss”. Just nu är den alltså en synthbasdunkande rocklåt med arenagitarrer. Att jag började älta den igen och fundera på instrumentslingor fick mig även att äntligen skriva lite text till den. Texten har varit halvfärdig ända sedan i somras då jag spelade in trummorna till den tillsammans med Jonas. Nu börjar texten alltså bli färdig. Några småfraser återstår, men det löser sig nog.

Under påsk kommer jag vara gräsänkling eftersom Linn ska till Arvika och hälsa på familjen. Det innebär att jag kommer försöka lägga mycket tid på att spela in hemma. Gitarrerna till ”Ingen framtid för oss”, sång till ”Tårarna” och kanske sång på ”Syster Dyster” samt en massa mixande och fixade ska jag försöka mig på. Jag kommer rapportera mina framsteg här i bloggen.

Nyttan med resan var att vevlireduon ”Hurdy Gurdy” skulle spela på Carnegie Hall tillsammans med ”Kronos Quartet”. Tidigare har Hurdy Gurdy skrivit ett musikstycke till Kronos, kallat ”Scatter”. Bland annat detta skulle framföras i New York, denna gång med båda banden tillsammans.

Ena halva av Hurdy Gurdy är min kollega Totte Mattson (även medlem i ”Hedningarna” och ”Boot”) och han ville ha med mig och en annan av våra kollegor Daniel i projektet. Det slutade med att vi fick följa med till New York och agera tekniska assistenter, FoH- och monitor-tekniker etc.

Sammanfattningsvis så var det en otroligt häftig upplevelse. Carnegie Hall var ett grymt ställe, Kronos var superbra och professionella och Hurdy Gurdy gjorde succé. Det känns som att allt var hellyckat. Bland annat New York Times recenserade tillställningen.

I övrigt så stannade vi kvar i New York några dagar och turistade. Linn var med så hon och jag hade en fantastisk vecka bland skyskraporna. NY som stad var fascinerande. Så stor men ändå så stressfri. Den ”storstad” som jag oftast besöker är Stockholm och det är en galet stressig stad. Alla människor har bråttom någonstans och ser sura ut. I New York verkade ingen ha bråttom och alla såg glada ut och/eller besvarade leenden. Vi är båda helt överförtjusta i stan.

Lite länkar

• Linn & Henriks New York-blogg
• Hurdy Gurdys MySpace
• Stefan Brisland-Ferner på MySpace (Andra halvan av Hurdy Gurdy)
• New York Times skriver om Kronos Quartet